Äntligen har jag fått till det
         tycker jag själv 
Hyllan framför Triumfbågen har äntligen fått den tyngd som behövs för  att proportionerna ska bli rätt. Alla arrangemang jag har provat hittills har känts plottriga.
Det otroliga är att denna urna har jag haft rätt länge men inte tänkt att den skulle passa här. Den har känts för stor. Idag bestämde jag mig ändå för att prova. Den är helt rätt här och jag känner som om jag skulle fått högvinsten. Nu kan jag lämna just den här platsen och koncentrera mig på något annat ställe som behöver städas eller piffas upp. Antagligen har jag allt jag behöver hemma - bara att börja rota igen!

På tal om gult...

Ha det gott!

Bilder i moll

och i...

...dur

                Gula rabatter från Botaniskas entré.

                    
                            Ha det gott!

 Vattnet i min damm

-en livsmiljö för många levande arter, både djur och växter.
Det är något alldeles speciellt att sitta en solig sommardag och se och lyssna på vattenlivet. Rätt som det är sitter en liten groda på näckrosbladet. Eller hör jag plaskandet av en smidig storgorda som slinker ner i djupet. En gång såg jag hur snoken simmade i dammen efter lunchmål. Vattensalamandrar har hittat sitt boende här och olika sländor leker över dammens mörka vatten för att landa i ett grässtrå och sitta blixtstilla i ”evigheter”. Min damm är mörk och outgrundlig. Precis så som jag ville den gången då maken fick till uppgift att gräva i den leriga jorden en djup skogstjärn. 80 centimeter djup blev den innan berget tog emot.  4-5 kvm yta och många tusen kubikmeter vatten.

Idag sitter inga grodor på näckrosbladen. Sländorna håller sig också "hemma" denna regniga dag. Ett lätt regn som många avundas.

Jag bor i ett område där det finns rätt gott om små sjöar och dammen fyller jag med sjövatten. Lyckan  att tillhöra en liten miljarddels promille av mänskligheten med tillgång till massor av färskvatten är förstås en ynnest och den direkta orsaken till att jag ville flytta in på området.

Desto svårare att leva sig in i hur det skulle vara att leva med vattenbrist. Att man inte självklart får ut vatten ur kranen. Men, det är ett svårt ämne att skriva om.  Man kan lätt låta "moralistisk" eller  någon som leker besserwisser. Så är det förstås inte. Jag är bara orolig när det gäller framtiden.
Jag är inte särskilt bra på att spara vatten själv eftersom vi har egen djupborrad brunn och alltid vatten. Brunnen har aldrig sinat. Vi har också mycket nederbörd och då är det inte det första man tänker på att vattenbristen är akut på många håll. Nej, jag är mer orolig över mediernas felaktiga fokusering på vad som är ett hotande samhällsproblem, både inom landet och globalt..
Att inse att det stora hotet inte är flyktingarna  som söker asyl utan att  det stora hotet är att vattnet håller på att bli en bristvara. . Hoppas att de inte är våra barnbarnsbarn som måste bli klimatflyktingar…!

Läs gärna GunillaTeckenbergs inlägg om vatten. Det var Gunillas inlägg som inspirerade mig till detta inlägg. Läs också  romanen som fått fantastiska recensioner,  om när vattnet blir en bristvara. Boken är skriven av en finsk debutant Emmi Itäranta, Minnet av vatten. Läs även GP:s recension

Att påminnas om att vi lever i ett förstadium av global färskvattenbrist (på sina håll har det gått längre en till förstadiet) är förstås inte så lustfylld läsning, men kanske du som läser mitt inlägg skänker en tanke av stor tacksamhet över att vi ännu lever i tider då det är bara att öppna vattenkranen eller som jag, som kan ha flera tusen kubik vatten i en lustfylld damm i min privata lilla oas.

                                                                Ha det  gott! Tack för titten!

                         Växten berättar ofta själv
                                                         vad den vill ha.

Här ska jag ge exempel på några med specifika behov från min trädgård. Dessa ord är ingen "lag" utan bygger endast på egna reflektioner, som har sin grund i egna erfarenheter och lite studier i form av floror eller dylikt. Det finns säkert många som hävdar något annat.
För att lyckas med en del lite ovanligare växter krävs lite förkunskaper - ändå tycker jag att det inte är så lätt alla gånger. Att tolka till exempel vad en alpin äng är eller en rasbrant kräver kanske att man varit där själv och sett hur jorden eller ljuset ser ut. Eller hur årsklimatet är. 
Men, av varje misslyckande lär man sig något. Och varje lyckad plantering gör en salig...,-)

Druvfläder. Giftiga, vackra bär. Bladen gula som unga. Blir limegröna sedan och till slut "vanligt" gröna. Vet inte sortnamnet, antagligen något på '..Aurea...'. Egentligen är den en buske, men som jag brukar göra med buskar har jag stammat upp den till ett träd.
Bladfärgen indikerar halvskugga tycker jag. Då behåller de längre sin gula bladfärg.

Convolvulus boissieri

"Silverkudde" är ett inofficiellt namn på denna låga, silverbladiga

vinda från Sydeuropas höga berg. Min är köpt som C.boissieri

men den kan lika gärna vara C. suendermannii. Kan inte riktigt se skillnaden. De silvriga bladen indikerar full sol. Den växer på bredden med jordstam. Denna typ av rötter kräver inget tjockt jordlager utan klarar sig på tunn och mager grund.

 Taggig bergvallmo har naturligtvis taggarna som skydd mot betande djur och skadeinsekter. Men, de kan också ha funktionen av fukthållare.Regndropparna fastnar i bladen tack vare taggarna. 
Har känt med bara händer hur vassa de är och jag kan tala om att de är supervassa! Likväl käkar en spansk skogssnigel upp en planta på nolltid. Fattar inte hur det är möjligt. Därför har jag ögonen på dessa jämt och ständigt. Att få njuta av vildinsamlade fröns blommor som har sin hemvist på andra sidan jorden, på över 3000 meters höjd, känns extra märkvärdigt. 
Här är det lite knepigare att läsa av behoven. Bladen är tunna blombladen likaså. Bladrosetten är snarare  ljusgrön än mörk. Därför tror jag att den vill ha mer skuggigt än soligt och platsen , där den kommer ifrån är kylig och fuktig: Alltså norrsidan borde funka bäst. Just denna art är det svårt att hitta information om, men hittade till slut en reseberättelse om Flora  of  The Mountains of Yunnan där även ett par bilder på denna art fanns med. Av bilderna kunde jag läsa av att grusblandad lera på sluttande mark verkar vara en bra jordmiljö. Själv har jag inte den där branta sluttningen, men resten stämmer någorlunda. Min ambition är att de ska fröså sig spontant. Håll tummarna. Av någon outgrundlig anledning tycker jag allra bäst om dessa taggiga bergvallmon. Andra är förstås också fina med just dessa berör mig!

Min hjärtformade "sammetskudde" är allt annat än mjuk. Den är hård som sten med sammetsörngott.
Formen talar om att stekande sol och hårda vindar är inget problem. De håriga, hårt packade, silverfärgade bladen är som en pansar mot vädrets makter och förhindrar effektivt avdunsting. Gröndelen sitter som ett lock över rötterna som behöver ha ständig tillgång till fukt. Detta håriga, grågröna "lock" håller rötterna även svala. 
Arten är en släkting  till vår egen förgätmigej, vilket syns tydligt i blommorna. Den har sitt ursprung på Nya Zeelands höga berg.

Sammanfattningsvis: Varje växt har utvecklats till en överlevare på sitt specifika habitat. Kan man skapa något liknande i sin trädgård ökar chansen att kunna odla även växter som anses "svåra". Det kallar jag inte för "pjosk" utan att ge växten en ärlig chans att utvecklas och frodas - inte bara överleva. Och, det är klart, vill man inte ha något "besvär" alls så skaffar man växter som naturligt trivs i den myllan man har. Fingervisning om vilka arter som trivs ger ogräsen.

Hoppas att någon har glädje av mitt inlägg. Jag besvarar hellre uppkomna frågor än skriver ett ännu längre inlägg.

                 Ha det gott och tack för titten!

                                 
                                                           Högsommar 
    Några ögonblicksbilder från min trädgård

'Louise Odier'  och jag har kämpat tillsammans länge mot svarfläcksjukan och annat elände. Det  ser ut som om vi vunnit kampen -för tillfället åtminstone. Hon mår bättre än någonsin.

För tillfället har hon som sällskapsdam den mörka skönheten 'Norrland'

Denna "marsipanros" är väldigt sockersöt, men ger romantisk skimmer åt denna  ruffiga plank.

Ovanför passerar en fin gäst. Hon brukar hålla till i trädgården året om. 

Det är  viktigt att det ser trevligt ut utifrån in... 

....och här tittar även en opiumvallmo på trillingblomman, andra sidan glaset.

Har man, så som jag, haft många stjärnflockor i trädgården så får man till slut riktigt intressanta blandningar, som denna.

      En alldeles underbar näva med magisk färg

                    Vit mattbildande blåklocka lyser upp gruset.

          Tack för titten och ha det gott!

<

                                                                   

                                                       Jättedaggkåpa
             (Alchemilla mollis)
Med risk att bli ovän med resten av trädgårdsvärlden, vill jag döda myten om jättedaggkåpans förträfflighet som trädgårdsväxt - åtminstone i den mindre trädgården - den under tusen kvadratmeter;-)
Invasiv och skräpig som kräver oproportionerlig arbetsinsats för att vara fin. Den hör hemma i den mycket stora trädgården där den har en plats som kantväxt i jätterabatten, runt dammen eller som marktäckare. 
Den vilda daggkåpan, A. vulgaris, är lägre med mindre blad och blommor. 
Daggkåpan har i alla tider varit mytomspunnen. Här citerar jag vad Karin Berglund, vår underbara trädgårdsdrottning, har sagt om den:
              "Daggkåpan är en av många Mariablommor. Jungfru Marias mantel kallas den ibland. Med lite fantasi ser bladet ut som en grön mantel. Den stora glittrande droppen som samlas i bladskålens mitt är inte vatten utan växtens egen fuktighet. 
En dryck för älvorna trodde man förr. Man hoppades också att dropparna kunde förvandlas till rent guld. Skakar man ut en droppe på ett pappersark brister den inte utan trillar omkring som en kvicksilverkula. Alkemisterna sysslade långe med sin guldhypotes. Därför kallas daggkåpan också alkemistört, Alchemilla vulgaris." Där fick Du förklaringen till namnet:-)! 

Som exempel på när jättedaggkåpan har hamnat rätt är Botaniskas stora damm i Klippträdgården. Där är denna växt helt magisk. Eftersom den vill ha ständig tillgång till fukt och näring utgör den stora dammens strandmiljö ett perfekt livsrum för arten.

                  Se så underbart daggkåpan speglar sig i vattnet I Botaniska

När den hamnar rätt, så som här, är den oemotståndligt vacker. Den har den där vilda och vackra uttrycket som drar blickarna åt sig.

                    Alchemilla erythropoda, rödskaftig daggkåpa

                Hemma hos mig, i min lilla trädgård, får den alltså inte plats. Men, helt vill jag inte avstå. Därför har jag satsat på raka motsatsen. Den lilla rödskaftade daggkåpan vid min Lilla damm. ,-)! Har ingen aning om hur den kommer att bete sig på plats. Efter  ett år har den inte visat några spontana frösådder i närheten. Vore väldigt roligt att få gilla denna, men jag är inte beredd på att lägga ned mycket arbete på den. Sköter den sig bra - ja, då är vi kompisar och bästisar och jag uppskattar verkligen utseendet...

Jag lägger hellre tid och engagemang i sådant här, som till skillnad från daggkåpan ger relativt mager utdelning... ;-): Min "läggning" syns inte minst i plånboken...;-). 

Av 20-tal fröplantor har 4 blivit blommande exemplar. Den femte kämpar fortfarande efter snigelkalas. Nu blommar dessa "naturligt" och inte efter mitt drev så som en blommade i våras.

Svårigheten  för första årets plantor är och sommarens sol och värme. De vill ha svalt och fuktigt, vilket är svårt att ordna utomhus i vårt klimat. Mina fick förra sommaren en chans till överlevnad i källaren under växtlampa. Min erfarenhet är också att dessa gror bäst i torvbaserad såjord. Sådde ett antal i vintras i ren torv. Inte en enda visar sig.

                                                Ha det super 

                                                              och

                                                                tack för titten!

                                                         Damrum
        Dags att pudra näsan? ;-) 

Flocknävan 'Biokovo'  använder hybridfjällsippans vippor att pudra näsan med.
Man får höra ofta att denna flocknävan är invasiv. I min mycket magra rabatt har den inte spridit sig alls på 10 år. Ett lagom bestånd som håller sig riktigt låga.

                         Ha det!

                

     Rapport från mitt glashus

                         Har haft mitt växthus i tretton år nu.  Tacksamt att ha ett ställe att odla både ätbart och vänskapsrelationer. Alltså är detta genomskinliga hus både till lust och nytta - så som för många andra, som har ett liknande hus att tillgå. Helt enkelt mitt vardagsrum under sommarhalvåret.
Allt odlas i stora kärl/lådor/krukor. I mitt tycke ett bra sätt att ha koll på odlingshygienen. Ingen vill sitta bland vita flygare och annan ohyra. Allt töms till vintern och på så sätt minskar jag risken för ohyreangrepp.
Undantaget var förra året då vinrankan blev angripen av sköldlöss. Detta upptäckte jag dock först i januari i år.
Panik är väl det svagare uttrycket när jag upptäckte dem. Fram med sekatören. Bort alla långa grenar. Sedan började jag skarpa med hjälp av kniv och lupp vartenda millimeter som var kvar av plantan. Detta brutala ingrepp gjorde att några druvor blir det inte i år, men jag ville rädda min underbart goda vinplanta. Det verkar ha gått vägen. Kan inte till dags dato se några angrepp, men jag ska ha stenkoll i december när jag klipper ned de längsta grenarna.
                      I övrigt har jag planterat vid varje tomat- och gurkplanta någon krydda både för doften och för intrycket och för användandet i köket, så klart. Men även för att kryddorna lär gynna tomaters och gurkors smak. De interagerar positivt med varandra - har jag läst. 
                      Nya bekantskaper för mig är stevia, malabarspenat och japansk bladmynta 'Röd Shiso'. 
Stevian är supersöt - en riktigt sockerchock. Malabarspenatens smak gillar, smakar god spenat, jag men inte den lite slemmiga konsistensen. Kanske ett snabbkok hjälper. Den japanska bladmyntan vet jag inte riktigt hur jag ska använda och läste precis att den gröna har renare smak.
Basilikor i lite olika kulörer, blomsterkrasse och marockansk mynta - så klart. Teet älskar jag. Ska flytta in min kryprosmarin också.
                     I år har detta hus varit en välsignelse mer än vanligt. Tack vare dessa väggar och tak har jag kunnat njuta lite av något som liknar sommarkänsla trots katastrofväder. Men, vi har fått ha värme på nätterna!! 
                    Idag vaknade jag dock till en sommardag som heter duga. Himlen är blå. Vindarna smekande svaga och temperaturen behagliga, dryga 20 grader. Då är det gôtt att leva en sommardag under bar himmel :-)! 

Trillingblomman, Bougainvillea glabra, har trivts här i skydd från kyla, stormar och regn.

            Malabarspenaten är en mycket dekorativ gröda

                Sockerbomben stevia

Bladmynta 'Röd Shiso' (Aka- chirimen-shiso)och blomsterkrasse

                   Tomatpaprika 'Ontara'

Växthusgurka 'Max' och sparrisbönan 'Red Noodle'.  Gurkan har levererat flera gånger redan, men än syns inga blommor i växthusbönan.

Basilikan lär ge tomaten en kraftigare smak. Återstår att uppleva det själv.

     Het chile och tomat? Kan det vara bra? Återstår att se hur det gick i slutet av säsongen.

Har glömt namnet på denna dillbladiga pelargon. En suckulent vildart som fått blomknoppar hos mig för första gången efter "100" år i min ägo. Kul. (Hittade namnet!! P.hirtum)
Ja, Du som orkar igenom hela litanian ser att det ryms mycket på 22 kvadratmeter. Förutom växterna så finns förstås en interiör som gör att man kan vistas där - i timmar - i gott sällskap:-)!

          Tack för titten! Ha en fin helg!

ps
Rosen på min header heter Rosa luciae var. onoei, pygméros.
En oerhört taggig, krypande,japansk vildros. Den passar bra på berget

                                    Trädgården och jag 
        längtar efter sol och värme.

Blomningen är sparsam. Som tur är har jag många olika bladfärger och former som gör att vissa delar av trädgården inte är bara grön.

Nu, mer än någonsin, uppskattar jag växthuset. När stormen viner i byarna, molnen hänger tunga över växthustaket och släpper ifrån sig kraftiga skurar efter varandra, kan jag sår där inne och ändå vara mitt i trädgården. Det blåa som skymtar på bilden är en låda   luktärter som väntar på att bli planterade...jag som skröt att jag har blommande ex redan den första juni...

Klätterhortensian blommar som aldrig förr. Den verkar gilla detta hemska väder. Den pryder glashuset utfrån.

Pelargoner orkar blomma torts ständig brist på sol och ljus.

Enstaka pionblommor - även den ser ledsen ut.

Nog har jag svårt att förstå hur landet - även i min landsända på bara någon mils avstånd - lider av för låga grundvattennivåer.

Vi, här i Gunnilse har fått mer än nog.

Hoppas att Du som läser detta har fått Din beskärda del av sol och mår bättre än jag. Själv känner jag att jag har längtat efter "sommaren" i si så där under tre års tid.

Men, denna tar priset - en femte årstid som jag inte vet namnet på.

Tack för att du tog dig tid...