söndag 25 september 2016






                                                       Det är höst
                          För en vecka sedan var det fortfarande sensommar....

                                                             Hyacintklematis

Höstgentianor

Tofsviva

Rostflockel

En stjärnflocka lyser ikapp med skogsastern

Ha det bra!

fredag 23 september 2016




                                              Höstlökar

Nu när min ständige följeslagare och älskad trädgårdskompis hittat andra trädgårdar att vara i får jag trösta mig med några underbara höstlökar (Lök är egentligen fel ord - hittar inte på bättre just nu).
Tidlösa, Colchicum, är ett släkte med fin höstfägring. Som de flesta säkert redan vet blommar den utan blad och kallas därför även för nakna jungfrun. Bladen utvecklas på våren och vissnar ned under sommaren. 
Hela växten är mycket giftig och giftet har även kallts för växtarsenik på grund av likande förgiftningsymptom. 

Själv har jag inte haft "tur" med att odla tidlösa(läs: okunskap), men efter att jag besökte Gerben i går har jag fått lite mer "kött på benen".
Tänker beställa via hans webbshop några höstkrokusar också. 
Kännetecknande för just denna sort är att den ska ha en svag rutmönster i kalkarna. Här syns det inte så tydligt, men kanske nästa år?


            Ha en bra dag
              
                                               

måndag 19 september 2016


       
        En katt - ett liv   
               Wille


Tårarna vill aldrig ta slut. Alla go'a minnen bara väller fram, från den dagen när Wille, tillsammans med Maija, äntrade vårt hem som varit kattlöst då i ett år.
En alldeles underbart vacker, efterlängtad kattpojke kom till oss en kall januaridag 2010. En av de snörikaste vintrarna vi haft här.
Han, stora, starka pojken var så rysligt rädd. Han gömde sig bakom sängen. Han försökte rymma mitt i smällkalla vintern många gånger. Han grät högt och ljudligt på natten. Vi undrar än idag hur det kommer sig att han var så rädd och vad det var han längtade efter.
Det tog tid innan Wille förstod att här, i vårt hus, trädgård och tomt, var hans revir. Ingen skulle ta honom härifrån.
Efter ca två år började han bli trygg.
Vi vet inte mycket om Willes bakgrund, bara att en dag flyttade han resolut in hos folk som inte ville ha katt. Dessa människor transporterade Wille till det närbelägna katthemmet och där fick han namnet Silver. Ett vackert namn men jag ville ge honom ett alldeles hemmagjort namn. Det blev Wille med dubbel-w, för han var ju ingen vanlig bondlurk ;-)(tyckte han själv..)
Willes ålder var lite svårt att bestämma, men man trodde att han var ca 6 år när han kom till oss - snart sju år sedan.
Vilket liv han hade haft innan och varför han var hemlös vid den åldern var det ingen som visste.
Jag har älskat denna underbart snälla, tåliga och tappra katt av hela mitt hjärta. Har aldrig träffat på en katt med så utrycksfulla ögon. När han tittade på mig så kunde jag läsa allt från kärlek till mig, svartsjuka mot Maija och matfjäsk. 
Och snart, om några timmar, åker jag och håller honom i min famn, pussar och kramar hans underbara päls tills han har somnat in...
             
  Livet är så grymt. Det är alltid döden man måste acceptera.


Så svårt att förstå att redan här, i början av augusti, hade Wille jätteont. Bilden har en trädgårdsbesökare tagit.

fredag 16 september 2016





                                               Odla  i ren sand

             Inspirerad av Peter Korn, hans trädgård i Eskilsby, Landvetter och hans bok Odling på växternas villkor som fått mig att lyckas med några odlingar.
Ett lyckat försök i sandodling blev min gulbladiga, japanska lönn Acer shirasawanum 'Aureum' syn. A. japonicum 'Aureum'.
Jag försökte får denna art att trivas ï tre olika försök men misslyckades. Den klarade inte vintrarna. Den fjärde gången beslöt jag att göra en sandbädd, i grovlek 0-8 mm. Det gick bra. Nu har den klarat av 7 år (8 kanske) i alla typer av väder. Under snörika- och barfrostvintrar. I kyliga och regniga somrar och tvåmånaderstorka med flera plusgrader och sol på dagen och flera minus på natten.
Jag har aldrig stödvattnat den utan den har fått stå och klara sig bäst den kan. Det har gått mycket bra.
           Kanske ligger förklaringen i detta citat från Peters bok om odling i sand:
"Plantorna växer saktare och anpassar blad och ved efter de karga förhållanden. Den långsamma tillväxten bidrar till att växterna blir långlivade."....."Vedartade växter mognar av bättre vilket gör veden hårdare och därmed härdigare"
                           Jag odlar många alpina växter i sand-och grusblandning med lyckat resultat. I höst provar jag några höstljung i sand.
Bladen på toppen lyser som guld i solen. Den blir grönare mot hösten.
Strax framför, fast i en annan jordblandning sprider sig denna söta rosenglim. Andra gången på kort tid jag visar denna favoriten bland ettåringar. En riktigt älsklig växt som kan bli uppemot 40 cm hög i lite fetare jord. Här är extremt magert. Den frösår sig flitigt under hela sommaren med början av maj.
En rolig sedum som jag måste flytta till lite soligare läge. Den blir en låg buske där den trivs. SKUD hade inget aktuellt svenskt namn till den men det fanns gamla namn så som poppelfetblad och aspfetblad.
Ett antal krukor med ljung i väntar på plantering. Några får pröva "lyckan" i sandbädd.

 Ha det fint och tack för att du tog dig tid!
          Alltid lika roligt att ha några som läser inläggen!
                   


 
                         (Växer i vanlig rabatt)

tisdag 13 september 2016




                 


                          800 kvadratmeter teater

Här finns huvudrollerna, birollerna, statisterna, divorna och kören.
Här spelas allvarsamma lekar, dramer och komedier och rena rama såpor. Här ljuder ljuv musik och ibland öronbedövande kra,kra. Kulisserna växlar med skådisarna. Alla får glänsa i tur och ordning i min teater.

Tänk så kul det är att få ta ut svängarna precis som man vill.
Har man vuxit upp i en rätt sträng miljö där man skulle niga för grannfrun när hon passerade på vägen och säga högt och tydligt :God dag och aldrig tala i vuxnas sällskap om man inte blev tilltalad är 800 kvm teater en revanschplats där det är jag som är regissören och
bestämmer reglerna för samvaron och talordningen även om det handlar bara om växternas och växtmiljöernas samspel. Men här finns i min fantasi en stark symbolik för en föreställning. Det är helt ljuvligt att ha makten att bestämma hur en liten miniatyr kan få spela huvudrollen :-) . 
Man skulle ju inte kunna tro att jag pratar om min trädgård, men jag kommer faktiskt ofta på att jag relaterar till teater när jag ordnar placeringen av växter.
Hösten är förvisso de höga perennernas föreställning där den som skriker högst får oftast uppmärksamhet.
Min lilla spegelhörna har blivit scenen för "feel good" pjäser. Sakta, sakta håller jag på att få till en föreställning som ger mig lugn där ljus och mörker samspelar i en positiv anda.


                  Ha det gott och tack för titten

fredag 9 september 2016






              I huvudet på en trädgårdsromantiker

Trädgården?
Ibland undrar jag vad som gör att man blir inbiten trädgårdsfantast?
I mitt fall kan det väl inte ha göra med barndomen? Snarast tvärtom. Barndomens trädgårdsupplevelser borde kanske ha knäckt all dragning åt trädgårdsodling. Eller kanske inte...? Jag växte ju faktiskt upp med en nyttoträdgård och lite prydnads på framsidan av huset.

Potatislandet?
Potatislandet var JÄTTEstort för ett barn på 7-8 år, då jag fick börja det årliga  att rensa det på sommarloven. Solen gassade JÄMT och ALLA ANDRA fick leka ;-) och behövde inte rensa...Ja, så minns jag det. Men rensandet var inte bara pest och pina. I potatislandet fanns mycket att se och uppleva av insektsliv och vackra ogräs.


          Första klass i folkskolan. Jag står längst bak till höger, framför min underbara fröken.

Signe?
Men Signe då, mammas yngre syster? Kanske hade hon en påverkan på mig? Hon hade en blomsteraffär i Helsingfors city som hette Campanula. Dit åkte mamma och jag inför större helger och hjälpte Signe med diverse saker för att underlätta det för henne. Det var kransar och buketter som skulle kreeras och bindas. Någon floristutbildning tror jag inte fanns då. Signe var nog autodidakt. Mamma var också duktig på att binda buketter och tillsammans åstadkom systrarna mycket vackert. Jag fick plocka skräp och annat struntgöra, men fick ändå vara delaktig i denna underbart doftande värld. Kan denna värld ha triggat igång min längtan?
 Bilden är från 50-talet. Huset tillhör min dåvarande bästis, som också hette Anja. Våra hus var identiska. Dessa var de första typhusen i Finland, byggda efter andra världskriget. Området kallades för Invalidbyn, tack vare att alla som bodde här hade pappor som var krigsskadade. Anja blev sedermera en känd hortonom. Som barn delade vi intresset för natur och trädgård och vi var ständigt på växtjakt i skog och mark. Anja bor kvar i huset och trädgården är idag en riktig djungel :-)

Läsning?
Jämte potatislandets ogräs och Signes doftande blomsteraffär tillbringade jag som ensamt barn mycket tid med läsning. Lärde mig tidigt att knäcka läsandets koder. På finska säkert mycket lättare än på t.ex. danska. Finskans unga skriftspråk är näst intill fonetisk: Lång vokal=dubbel vokal i skrift och skriften följer uttalet i de flesta fall (undantag finns, så klart). Alltså, när jag lärde mig alfabetet lärde jag mig också att läsa.


Biblioteket var en självklarhet för mig ända från första klass i folkskolan. Min första, stora, omvälvande läsupplevelse var Peppi Pitkätossu (Pippi Långstrump). Jag var precis  sju år när den kom på finska.

Bokomslaget är från 1947

Den andra, som fick mig att uppleva någon slags igenkännande (???)var Salainen puutarha (The Secret Garden ; F.H. Burnett). Storyn om den försummade, men undersköna trädgården, fick mitt hjärta att slå volt. Att de två barnen förstod "trädgårdens språk" och lyssnade till det, var en magisk känsla. I den världen stannade jag ofta när jag lät drömmarna flyga tillsamman med mammas såpnejlikor, höstflox och vresrosornas arom.

Kinarosen?
Till slut, men absolut inte sist min mormors kinaros (Hibiskus). Den stod på golvet vid fönstret och nådde nästan upp till taket. När den blommade var det en oförglömlig syn för en liten flicka. Som förstummad stod jag och gapade av beundran. Vilken exot!
Ingen annanstans hade jag sett en liknande krukväxt.

Ser en röd tråd
När jag berättar så här ser jag tydligt en röd tråd som löper från mammas sida. Någon av mina gener har präglats av mormors, mammas och Signes kärlek till blommor. 

 I 50 år jagade jag min trädgårdsdröm. När jag till sist fick chansen var jag 57 år gammal. Jag har åstadkommit en trädgård som jag är nöjd med. Den är intimt sammankopplad i mig. Bara jag vet vad den betyder. Gillar man den inte tycker man heller inte om mig.

Sammanfattning
Avsiktligt lämnar jag bort från denna berättelsen maken. Det är fullständigt självklart att utan hans medverkan skulle jag inte kunnat förverkliga min trädgårdsdröm. Men, detta avsnitt ska ju handla om mig. 

Nu kanske någon undrar på vilket sätt är jag en trädgårdsromantiker? Helt enkelt därför att lite "romantisk";-) måste man vara när man efter många rätt hårda trädgårdspass genast glömmer det. Jag ser bara resultatet och leker att det var min trädgårdsmästare som har fått slita....själv går jag bara och njuter..fattar du hur jag menar ;-)?!

Före -och efterbilder 1997-2016


Jag i ett "tröstlöst" arbete med att utrota alla miljoner vresrosor...Ja, de passade mycket bättre i min bardomsträdgård
Så här blev det

Mitt blivande woodland. Dock är alla "woodsen" på bilden borta. Stormarna tog dem i omgångar.
Nya träd...
...men stenen finns kvar fast naturligt mossklädd


Sensommar- och höstblomning 4

Nu börjar höstgentianorna blomma




Tack för att du tog dig tid.Ha en bra dag!

fredag 2 september 2016






                                  En underbar tid i trädgården
             Ett överflöd av färger, dofter och lummighet.

Här med en kamtjatka-azaleans blomma

Klockljungen borde ha blommat redan i ett par månader men är väldigt sen i år. Vi har helt enkelt saknat sol.

Rostflockeln hinner nästan aldrig blomma hos mig, men jag har den för den fina bladfärgen. Det räcker långt.


Nu har alla olika slags höstanemoner slagit ut.
Nu har alla höstanemoner slagit ut hos mig. Gillar deras generösa blomprakt.

Mitt lilla woodland, som visar prov på en trädgårdsägare som tror sig äga en park. Jo. För många och för trånga - typ ;-)! Men, börjar de irritera sig på varandra får väl grensågen såväl som sekatören börja "leverera" ,-). Än är det ingen panik så som jag ser det hela.

Svephortensian behöver nog äntligen - efter 10 år lite extra näring efter blomningen så att blommorna orkar visa lite mer praktfullhet nästa säsong.

Mitt roliga "vänstervridna" barrträd, kryptomerian 'Rasen-sugi', har kottar i år. Som små stjärnor i en gråbrun nyans.


                                                             Ha det gott och tack för titten!

torsdag 1 september 2016




                                       



Blandade känslor
Både glad och ledsen
Sommarens besökare har definitivt lämnat djupa spår i mig.
Många fina möten med både nya och "gamla" ansikten. Möten med andra trädgårdsintresserade ger nya perspektiv. Jag lär känna min trädgård lite med andra ögon. I år har jag varit hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit. Det känns lite vemodigt att kanske inte orka göra samma jobb nästa säsong - men den tiden, den sorgen .

En alldeles ny dimension har dock gett sig tillkänna i sommar.    Jag har blivit lite rädd. Vågar jag ta emot trädgårdsbesök något mer? Det har visat sig att alla visar inte förståelse för att de besöker en privatperson i en privat trädgård.
 Att jag öppnar mitt hem - min trädgård - för besökare för ett ömsesidigt möte är ett åtagande av båda sidor, enligt mig,där jag som värd bestämmer om hur det är hemma hos mig. Men, gudarna ska veta att jag gör mitt allra bästa för gästerna. För mig är det självklart att det ska vara så trivsamt som möjligt när man nu tar av sin tid för att besöka Anjas Hill.
Ändå tycks det vara svårt att respektera mig för den jag visar att jag är och hur jag har det. Otroligt nog så har jag bett om ursäkt för det...???!!
Det gör jag aldrig mer. Ber inte om ursäkt vem jag är för att jag är varken otrevlig, ovänlig eller ogästvänlig. 

Inser att mitt inlägg är smått tabu. Den bjuder jag på dock utan att gå in på några som helst detaljer. Inlägget får läsas som ett generellt beklagande. Blogg- och trädgårdsvärlden är som livet i stort - både glädje och tårar även om ingen annan berättar om tårarna... 
Det känns ibland som en låtsasvärld. Allt är inte bara underbart jämt...inte ens mellan trädgårdsfolk...Vi är som folk är mest...
Att skottkärran syns på bilden ger liv. Den visar att trädgården behöver någon som sköter den.


Ofta glömmer jag plocka bort den där fula hinken med ogräs

Än är det grönt i trädgården även om skogens björkar börjar släppa gula löv

                                    Jag gillar ljuset så här dags på året.

                       Tack för titten! Ha det gott!

Sidvisningar förra veckan